Jag har tänkt. Så jävla länge. Och alltid undrat vad som egentligen hände. Vad var det som gjorde att det gick fel? Var det mitt fel? Jag fattar inte... Du lät mig tro att du ville, men sanningen var att du inte ville på riktigt. Du ville bara när det passade dig. När du hade lust. Men nu då? Jag? Är det meningen att jag ska få lida av det här medan du har det bra? Tanken över att du lagt allt bakom dig gör jävligt ont. Så jävla orättvist. Kan du bestämma dig någon gång och sluta få mig att hoppas? För jag orkar inte mer.




Nu ska jag iväg och träna. Ska bli sjukt skönt och jag ska träna tills jag spyr!

/Matilda