Nu gör det sådär ont igen. Så som det inte fick göra. Jag har ju sagt åt mig själv att försöka undvika att plocka fram den känslan. Men det känns helt omöjligt, nu när jag tänker efter. Jag försöker ersätta dig gång på gång. Jag jämför alla med dig. Jag har kommit till insikt med att det inte går. Vissa dagar tänker jag inte alls. Andra tänker jag mer än jag borde. Överarbetade tankar. Återigen. Fan, kärlek är ett jävligt svårt kapitel i ens liv. Ibland önskar jag att det inte fanns något sådant kapitel. Inte över huvud taget. Det känns så tungt. Snart ligger jag säkert på marken i en enda stor pöl. Så uttömd är jag. Min kropp orkar inte med längre. Jag är trött på åsikter från andra, jag är trött på allt annat förutom mina egna känslor. Mitt egna hjärta. Min egna hjärna. Jag känner. Jag vet. Lätt att säga saker, lätt att ge råd. Men jag har alltid trott på att följa sitt hjärta. Och i det här fallet vinner mitt hjärta över nästan allt. Problemet är bara att min hjärna inte hänger med. Vi kanske bara var något som hände. Ett misstag. Fast ett fint sådant. Finaste jag någonsin haft, något jag värderar högt över allt annat. Som sagt, det finns ingen förklaring. Hänt är hänt. Gjort är gjort. Jag mår illa och måste sova.