För den jag är. Inte för den jag borde vara, och inte heller för den jag kunnat vara.

När man redan läst alla miljontals bloggar som finns, ögon-shoppat på alla möjliga klädsidor, facebook:at in i det sista, tittat på vackra bilder, varit nostalgisk, lyssnat på favoritlåten om och om igen. Vad gör man då? Sova kanske. Nej jag är inte trött. Ovanligt. Nja inte särskilt. Nu gav du mig hopp igen. Jag vill inte. Snälla sluta med det. Jag vill. Åhhhhhh vad jag är anti kärlek. Det är så komplicerat och så fint på samma gång. Egentligen är kärlek fint hela tiden, trots att man ibland hamnar i svackor och mår skit, så gör man det faktiskt av en orsak. Ja, det som varit det underbaraste i hela världen förvandlas plötsligt till en mardröm. En vacker mardröm. Man ska vara glad att man ens varit med om det underbara. Trots att skiten tar över. Jag är nog ganska glad ändå. Lycklig är en annan sak. 

Någon som förresten vet var man kan köpa gamla fina cyklar? Billigt.

(Haha, jag har börjat vänja mig vid mitt fattiga liv. Konstigt bara att jag ÄNDÅ kan gå ut varje helg och typ vardag. Undra var DOM pengarna kommer ifrån... Hehe)