De sista sekunderna försöker jag alltid förvandla till timmar. 
De sekunderna då allt känns underbart, och ingenting annat tycks fylla min hjärna mer än Du. Men det är också de sekunderna då hjärtan går i bitar och tårar inte har något slut.
I stort sätt är dessa stunder hemska. Men ack så vackra. Dina ögon djupt in i mina. Din hand i min. Din tår mot min.
Skynda. Vilken tid går det? Om fem minuter... Fem minuter kvar. Fem minuter som blir till fyra som blir till tre som blir till två.
Läppar möts. Saknad. Redan efter fem minuter. Klump i magen. Men jag ler. För för en gång skull känns detta äkta.