Ibland får jag lust att bara krypa ned under marken. För ett bra tag. Och krypa upp igen om ett par veckor. Om inte mer. Hur jag än vrider och vänder på mig så är det bara fel. Fel fel fel. Jag känner mig bortvald. Oönskad. Dum i huvudet. Jag orkar inte mera. Jag gör verkligen inte det. Jag vet inte hur mycket jag spenderar min vardag till att tänka. Filosofera. Överarbetade tankar. Om... allt. Ja, allt egentligen. Jag gräver in allt i minsta detalj och vidareutvecklar dessa små detaljer till skit. Det är oftast vad det brukar resultera till. Jag behöver så jävla mycket kärlek just nu, annars står jag inte ut. Jag känner mig så svag. Så ömtålig. Minsta lilla får klumpen i magen att växa ännu större. Ögonen blir våta och trycket blir bara för hårt. Svårt att andas. Svårt att tänka. Svårt att fortsätta. Jag behöver dig. Ser du inte det?