"Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd att förlora dig. Så jävla rädd vid tanken jag utan dig. Jag är så jävla rädd. Rädd att dagen "du men inte jag" ska komma. Den ska ju inte komma. Den får inte komma. Men en dag så kommer den komma. Så är det bara. Det tillhör vår natur. Kärleken. Det är kallabalik i min hjärna just i skrivande stund. De senaste dagarna med as a matter of fact. Ovissheten. Det är den värsta biten. Att inte veta. Att leva och se. Att vänta. Att inse. Att blunda. Att öppna ögonen för att man måste. Att inse. Att fatta. Att gå sönder. I tusen miljarder bitar. Tusen miljarder glasskärvor. Akta, så du inte skär dig. Akta, så du inte brister. Ensam. Med glas i foten. Ensam. Med glasskärvor iproppade i hjärtat. Vänta lite, jag behöver ju inte akta. Nä. Inte nu. Jag känner mig trygg. Det skulle se konstigt ut. En älva utan varg. Som kaffe utan socker och kärlek utan kyssar. Och dessutom är jag inte så dum att jag trampar i glassplitter."

Ha vad mycket man inte vet.
Att framtiden kan skapa så mycket - så mycket nytt.
Saker man aldrig förväntat sig kunna hända.
Man är så jävla liten. Pytte