Jag har en vän. Som jag bryr mig om något ofantligt mycket. Grejen är bara att jag inte riktigt tror hon förstår hur mycket. Allt jag vill är att hon ska må bra. Mår hon inte bra, mår inte jag bra. Och nej, du får inte mig att må dåligt. Tvärtom. Du lyser upp mina dagar som solen under högsommar. Du finns alltid där och pushar mig till det extra, precis som jag finns för dig. Du drar mig över linjen, och jag drar med dig. När du började i min klass, började ett nytt liv för mig. En Du kom in i Tuldis kvarter. Och en Jag kom in i ditt kvarter. Våra likheter är så slående att vi inte ens la märke till dem i början av vårt dejtande. Jag var inte särskilt populär hos dig, och du min vän var inte någon favorit hos mig heller. Men vet du vad? Hade du inte kommit in mitt liv, då hade jag missat en sån underbar människa som du. Jag hade inte varit med om de saker jag idag har varit med om. Ledsna stunder vi delat med varandra i sorg, till stunder då vi bara inte kan sluta garva. En blick åt ditt håll och jag kissar på mig. Vet inte var jag vill komma med det här inlägget, mer än att du behöver mig precis på samma sätt som jag behöver dig. Ingen Marre utan Allan. Så är det bara. Som du en gång sagt till mig "Du kom som ett brev på posten". Det sitter fast i mitt huvud, och snurrar omkring. Det gjorde jag, precis som du gjorde. I min post.
Hade jag vetat för 3 år sedan att du en gång skulle dyka upp i mitt liv hade jag irrat omkring i frustration och framför allt: längtan.
Tur att det kom som en överraskning istället då.

Jag tror på dig Alexandra, och kommer kämpa åt dig när du gett upp.
I L. you