Kärlek. Det är ett så jävla pissigt och vackert abstrakt konkret substantivt verb. En del av mig vill inte bli kär igen. Jag var dangerously in love en gång. Min första kärlek. Jag hade inga andra tankar än bra. Och ändå klättrade det där vidriga in i det som en gång var lyckligt. Vi växte ifrån varandra. It was scaring me to death. Jag förvandlades till ett vrak. Den känslan som fanns i mig under den tiden, har jag aldrig känt förut. Någon gång. Jag var förkrossad. På ett sätt var det positivt. I och med att jag fått vara med om den andra känslan också. Den där "super-jävla-förälskad" känslan. Vårat kapitel var slut, och jag ångrar inte en sekund. Inte en sekund. Jag vill känna mig älskad igen, rörd vid och jag längtar efter pirret. Men jag kan inte dölja rädslan.